Resan till Krk i Kroatien

Hymern hade under försommaren reparerats. Diverse elfel, däck och batteribyte men nu var Hymern (husbilen) klar för drabbning. Onsdagen den 27/6 startade vi vår resa till Kroatien och Bosnien. Solen sken och den svenska sommaren visade sig från sin bästa sida när vi for söderut. Vi hämtade lite grejor i vår lägenhet i Södertälje och nattade på husbilsfirman i Mantorp. På torsdagen åkte vi till Vimmerby och Bittes föräldrars grav. Som vanligt verkade Astrid Lindgrens värld lockat till sig massor av sommarlediga tyskar att döma av parkeringsplatsen vid det populära utflyktsmålet. Därefter åkte vi genom ett översvämmat Småland (efter gårdagens skyfall över Småland) till Helsingborg där vi tog färjan över sundet. I Gedser räknade vi med att vi skulle vi få vänta eftersom vi inte hade bokat, men vi kom med första färjan i alla fall. Natten skulle vi tillbringa på en parkering vid Warnemünde, men min manuella GPS (Bitte) fungerade inte och själv var jag för trött för att leta samtidigt som jag körde. Så vi irrade runt i Rostock och Warnemünde några timmar innan vi till slut hittade parkeringsplatsen, som vi sökte, belägen bara ett stenkast från den långa fina stranden. Efter ett morgondopp vid Warnemündestranden fortsatte resan förbi Berlin, Leipzig, och operastaden Bayreuth för att natta vid en parkering vid autobahn nära Nürnberg.Vi ställde oss mellan två långtradare, en bra plats, om det inte hade varit en kylbil vars kylaggregat startade var tionde minut. Vi var för trötta för att flytta oss och till slut somnade vi. På lördagen passerade vi Inglostatd, München , Salzburg, Villach och genom massor av tunnlar för att sedan åka genom den längsta Karavankeltunnel och nu var vi i Slovenien. Snabbt gick resan vidare genom Ljublijana, Postojna tills vi nådde den kroatiska gränsen. Målet var ön Krk som vi nådde på kvällen efter att ha passerat Rijeka. Bitte brukar alltid sova den mesta av tiden på våra husbilsresor, dock inte i år. Vi hade bunkrat upp med sju ljudböcker. Vem skulle kunna somna till Stieg Larssons ”Flickan som lekte med elden”. Boken om Lisbeth Salanders hårda liv 18 cd var precis slut när vi svängde in på campingen.

Krk

Här skulle vi stanna tre dygn och bara njuta. Sola, bada och vila. Campingen låg på gångavstånd från staden Krk. Vi besökte staden Krk och njöt av Calamari (bläckfisk) och Mixed grill. Lavendel på Krk och i hela Kroatien kan innebära två meter höga träd inte som i Sverige små pytteväxter- åtminstone i vår trädgård. Stockrosor växer liksom lavendel vilt. Och Boganvillan i Kroatien är bara helt oemotståndlig och måste bara fotograferas.

Dubrovnik och Kupari

Efter att blivit svedda av solen, vilat och badat skulle vi dra vidare mot Dubrovnik. Ömsom hisnade serpentinvägar och ömsom motorvägar. Vi passerade Zadar, Split, vackra Markanska sedan det fina deltat och bosniska Neom och till slut framme i Dubrovnik. Vi letade oss nerför smala gator letade en plats att parkera på. Vi försökte med Stari grad (Gamla stan) men det fanns ingen plats för husbilen. Efter att ha backat och kört genom smala gränder hamnade vi söder om Dubrovnik i orten Kupari. Vi hittade en campingplats och träffade ett svenskt par som också var husbilsåkare. De berättade att det gick bussar varje halvtimma till Dubrovnik från Kupari men att det också gick båtbuss ett par gånger varje dag. Vi gick ut och åt en pizza och fick lyssna till balkansånger som några grabbar sjöng vid en pub.

Dubrovnik

Nästa dag åkte vi med en överfull buss till Dubrovnik. Stari grad i Dubrovnik är oerhört vacker. Man går där och njuter av allt. Men stan är fullständigt inriktad på turism. Krimskrams och avgifter för allt gör att en dag i Dubrovnik räcker. Vi tog båtbussen tillbaka till Kupari, för mig en härlig upplevelse men för Bitte en hemsk sjösjukeupplevelse.

I Kupari härjade kriget som värst. Många hus, hotell andra byggnader blev träffade av granater. Mycket är återuppbyggt men det finns också väldigt många ruiner, tomma hus och skadade byggnader. Man blir påmind om kriget, etnisk resning, nationalism och andra grymheter.

Republika Serbska (BiH)

Tidigt nästa morgon startade färden på två mil till Trebinje. Det fanns ju ingen vägskylt till Trebinje utan bara till en liten håla innan bosniska gränsen. Dubrovnikborna vill ju av förståeliga skäl inte veta av Trebinje. Vi skulle passera gränsen till Bosnien. Genom den kroatiska gränskontrollen gick allt bra. När vi kom till den bosniska blev det problem direkt. Vi lämnade fram passen och blev granskade. Gränsvakten sa att han ville se vårt gröna kort. Något grönt kort hade vi naturligtvis inte. Så det skulle kunna bli stopp här vid gränsen. Men vakten frågade vad vi skulle göra i Trebinje. Vi ska besöka Stanko Buha sa Bitte. Oh, doktor Stanko Buha, sa vakten och vi nickade. Han har gjort många bra saker: för kvinnor och ungdomar, för flyktingar och fattiga. Gränspolisen blev genast trevligare och berättade att han var från staden Gasko. Eftersom jag besökt Gasko flertalet gånger visste jag att det fanns en stor elektronisk fabrik där och många serbiska flyktingar från Mostar. Till slut sa vakten att vi fick passera mot en liten avgift för ett tillfälligt grönt kort eller ”Stanko Buha card”

Hoppande ormen (Poskok)

Vi körde de två milen till Trebinje utan att möta några bilar. Trebinjeborna åker numera till Montenegro när de vill bada. Före kriget for de denna väg till Dubrovnik för att njuta av
havsbad. Efter kriget har jag åkt den här vägen många gånger utan att möta så många bilar men däremot brukar jag få se en massa överkörda eller levande, hoppande ormar. Men denna gång träffade vi inte på någon orm. När vi sedan frågade sa man att det var för kallt bara ca 35 grader och då höll ormen sig borta, då den inte behövde vägens svalka.

Trebinje

Vi kom fram till den vackra staden Trebinje vid floden Trebisnjia. Trots krigsförklaringen mot grannstaden Dubrovnik försåg Trebinje staden med vatten från denna flod under hela kriget och staden Dubrovnik betalade alltid räkningarna. Jag kom ihåg var projektkontoret var beläget så vi åkte dit. Det var dock tomt. Kontoret var flyttat och mitt telefonnummer var ett gammalt som inte längre var i bruk. Jag ringde till Sverige och fick Stankos nya nummer.
- Hej, det är Bosse- Jag känner ingen med detta telefonnummer- Ja, men det är Bosse som bodde i Linköping- Men hej, nu blev jag glad – var är du? - Jag är här i Trebinje vid ditt gamla kontor.
- Ok jag skickar dit någon och hämtar dig så kan vi träffas lite senare. Jag arbetar till halv tre.-
Efter ett tag kom kvinnan som arbetar i projektet med ekonomi tillsammans med sin lärarkompis. Efter att ha hälsat på varandra gick vi och drack kaffe och pratade om hur livet är i Trebinje och i Bosnien. När vi suttit ett tag gick vi till gamla stan i Trebinje.

Borgmästaren i Trebinje

Borgmästaren i Trebinje
Lastbilschauffören i Trebinje som blev borgmästare och som uttalade sig om att jämna Dubrovnik med marken … räddade livet på många muslimer när han beslöt om en tidsfrist på två månader innan de skulle vara borta från stan. Någon tidsfrist fick man inte i grannstäderna Foča och Visegrad. Där fängslades, våldtogs, dödades och fördrevs muslimerna direkt.

Moskén i Trebinje som höll på kosta mig ….!

Gamla stan kom till under turktiden och är välbevarad. Vi passerade Moskén. Moskén blev under kriget vid den etniska utrensningen sprängd. Den som gjorde det blev först hyllad som hjälte sedan efter kriget fängslad. Jag var där några år efter kriget då EU hade bestämt sig för att bygga upp moskéerna i Banja Luka och Trebinje. Det var stora demonstrationer mot återuppbyggnaden både i Banja Luka och Trebinje. Jag var då och jobbade med projektet men trots att jag var med folk från stadens ledning slängde man glåpord och hot mot mig bara för att de såg att jag kom från Västeuropa. Det hände dock inget utan vi tog oss då till vårt hotell men jag blev påmind om situationen då vi nu gick i gamla stan i Trebinje.

Stanko och Liljiana Buha

Just när vi ätit en glass kom Stanko gående och vi fick hälsa på honom. Strax efter kom hans fru Lijiana som faktiskt var den som tillsammans med mig startade folkbildningsprojektet i Trebinje. Vi berättade för paret Buha om hur vi blev stoppade i gränskontrollen och fick ett ”Buha-card”. Alla skrattade vi gott åt händelsen. Men det berodde på att Stanko är så engagerad vid sidan av sitt arbete som allmänläkare. Han är engagerad i Läkare utan gränser, Solidaritet syd, ROS (folkbildning i BiH) m m. Allt detta gör att han är en kändis. Liljana Buha säger att hon är bara fru doktor Buha trots att hon själv är läkare specialistutbildad och minst lika engagerad. Vi åkte till en restaurang utanför staden och åt en utsökt forellmiddag. Det var väldigt gott. Vi pratade om Bosnien om det hade blivit bättre. Men makarna Buha tyckte att allt blivit sämre och att alla etniska problem kvarstår. Sarajevo har blivit en muslimsk stad och den ekonomiska utvecklingen i de delar som kallas Republika Serbska liksom i federationen Bosnien har stannat av. Nationalisterna har kvar sitt grepp över tankar och politik. Konflikten är ju fyra hundra år gammal. Jag försökte säga att om hela Balkan kommer med EU så kommer väl situationen att ändras till det bättre. Makarna Buha höll inte med. Efter middagen åkte vi upp till den ortodoxa kyrkan som är ganska nybyggd (en kopia av en av ursprungskyrkorna i Kosovo) .

Trpanj på halvön Pelješac

Vägarna på Pelješac är smala och utan räcken och slingrar sig runt bergen högt över havet. Ston är en liten stad med en stor mur runt med anor från 1500-talet. Drace är mussel- och ostronodlingarnas stad. Dessa odlingar är mycket vanliga på Pelješac. På kvällen nådde vi vårt mål Trpanj. Vi åkte först ner till hamnen via den mycket smala gatan. Vi försökte ringa Bittes kompis men det var upptaget. Vi bestämde oss för åka till campingplatsen. Den låg vid havet någon kilometer från centrum.

Monica Gustavsson, Schakaler och tjeckiska stranden

Vi anmälde oss vid campingen som låg vid den tjeckiska stranden och frågade om de kände en svensk kvinna med namnet Monica. Ja, de hade hört talas om henne men de hade i sin tur en kompis som heter Ulli och hon känner alla. Ulli kom och vi satt och drack vin och öl tillsammans medan Ulli fixade mobilnumret till Monica. Det kom även ett tyskt par som skulle resa hem dagen efter och vi hade en trelig kväll. Ulli är tyska och jobbar med att sälja hus i området. Hon pratar ett antal språk flytande, förutom tyska även engelska, franska och kroatiska. Vi fick numret till Bittes kompis Monica. Bitte ringde Monica som blev glad men hade anat att vi skulle komma och hälsa på. Vi kom överens om att träffas nästa dag. Campingvärdarna sa god natt till oss och sa att vi inte skulle bli rädda för vi kommer att höra schakalerna yla i natt. Ja, vi vaknade då vi hörde schakalerna yla. Schakaler är ett slags vilda hundar som bara är vakna på natten och skyr ljuset. Vi vaknade på morgonen och tog ett bad. På dagen hörde vi, som vanligt i Kroatien, gräshopporna spela. Vädret var som vanligt helt perfekt och vattnet var jättevarmt. Monica kom och vi pratade Halmstad och Balkan. Monica har jobbat som chef för Invandrarbyrån i Halmstad, varit chef för olika flyktingförläggningar. Hon har dessutom arbetat med bistånd både i Bosnien och Kosovo

Staden Trpanj och Monicas villa

Vi gick strandpromenaden in till staden. Vi åt på en restaurang. Jag åt en pasta med havets läckerheter och Bitte och Monica åt bläckfisk. När vi satt där på restaurangen kom en kvinna med sin tonåring som var från Linköping och som också är granne till Monica. När vi ätit klart gick vi trapporna upp efter berget till Monicas vackra hus i tre etager. Parkering för bilen allra längst upp och givetvis med den mest fantastiska utsikt man kan tänka sig. Den översta våningen har Monica själv bestämt hur den skulle byggas.

Utsikt från Monicas hus över staden Trepanj, Adriatiska havet och den berömda ön Hvar
Vackert och smakfullt, som taget ur en heminredningstidning. Vi drack kaffe och pratade ute på hennes terrass. Framåt kvällningen gick vi åter till husbilen för att sova och lyssna på schakalerna. Vi pratade med ett svenskt par som varit på campingen även förra året. De hade kört sin husbil även till Korcula. De ville egentligen inte säga från var i Sverige de kom. Men till slut kröp det fram att de var från Vetlanda( kommunen som inte fattade de rätta besluten då ett barn for illa- våren stora skandal i Sverige) De skulle åka vidare till Dubrovnik och vi tipsade om campingen i Kupari. Både Bitte och jag tyckte mycket om Trpanj. Inte så turistiskt , inte så dyrt. Människorna jättetrevliga och stämningen gemytlig. Vi vill nog gärna besöka Trpanj igen och även då åka till Marco Polos födelsestad Korcula.

Den vackra staden Rovinj eller Rovigno som det heter på italienska

På morgonen startade resan mot Rovinj. Vi skulle träffa några kompisar som redan kommit till campingen i Rovinj. Vi har varit i Rovinj många gånger. En bra stad och en bra camping som har allt. Rovinj ligger på halvön Isrtien (På Istrien växer tryffelsvamp). Det var samma serpentinvägar och motorväg än en gång men nu fastande vi en lång kö och det tog flera timmar att åka bara en mil. Vid Zuta Lokva skulle vi ta av mot Rijeka men min GPS (Bitte) sa fortsätt vilket gjorde att vi fick köra en omväg(halvvägs till Zagreb) innan vi kunde ta motorvägen till Rijeka och sedan Rovinj.

Mučkalica
När vi kom fram sent på kvällen parkerade vi husbilen och badade i det alltid så turkosfärgade havet för att sedan äta på Resturang Uvala. Vi åt Mučkalica en traditionell Balakangryta som liknar ungersk gulasch En favoriträtt som vi är mycket förtjusta i. Efter måltiden var det dags att sova. Vi stannade i Rovinj i 10 dagar och bara solade, badade,åt och drack och hade lata behagliga dagar. Ibland cyklade vi in till centrum och handlade m m. Vi åt förstås mat med tryffel som är en specialitet på Istrien. Ofta hittade vi någon Konoba,en liten restaurang med enbart produkter från den egna gården eller närliggande gårdar. Vi umgicks med våra vänner och träffade många tyskar som turistinvaderat Istrien. I Trpanj och Dubrovnik var det inte alls lika många tyskar.

Måste köpa en GPS!

Efter tio lata dagar i Rovinj startade resan hemåt. Vi åkte till Koper i Slovenien, Trieste och Udine i Italien för att sedan åka genom Österrike till sydtyskland. Bitte fungerade bra som GPS och hittade en fin stellplatz på en bondgård i Frasdorf. För 5 Euro + 1euro för elen. Där stod vi fint med andra husbilar mitt i en idyll med kor och höns. Efter en god natts sömn vaknade vi för att ta ett fotbad i en alpbäck. Vi åkte vidare till staden Rosenheim via en riksväg i det bayerska landskapet till staden Regensburg. Tyskland är ju vackert och intressant om man skippar autobahn. I Regensburg passerade vi floden Donau. Vi körde vidare nära den tjeckiska gränsen för passera Hof, Leipzig och Berlin. I Berlin körde vi fel och åkte mot Dresden. Vi fick vända och irra runt i Berlin centrum tills vi hittade vägen mot Rostock. Vi övernattade vid ett gasthof vid autobahn nära Witstock. Vi sov bra där och kunde duscha och avnjöt också en härlig frukostbuffé innan det var dags igen att åka

Sverige igen

Mot Helsingborg
Vi hade tänkt att stanna i Warnemünde och bada men det var lite halvmulet så vi tog färjan i Rostock till Gedser därefter direkt Köpenhamn och Helsingör. I Helsingborg körde vi in på en mack och i tog fram laptopen och surfade för att se var bästa vädret i Sverige var att vänta.. I Skåne eller i Halland var frågan. Vi bestämde oss för Mellbystrand.
Mellbystrand
Vi körde E6:an då plötsligt mobiltelefonen ringer. Vi ser att det är Terese och Mårten som ringer (kompisar som har sommarhus i Havsbaden i Ängelholm). De åker framför oss och undrar om inte vi kan åka till deras hus och en improviserad grillfest.. Vi tackar ja och vi får en trevlig kväll i Havsbaden. Efter frukost och morgondopp bär det av till Mellbystrand. Mycket folk på stranden och vädret toppen. Lite skönt svedda for vi senare på eftermiddagen till Östergötland. Vi övernattade i Mantorp.
Södertälje o Hudiksvall
Vi åkte vidare till Södertälje för att sedan nå Hudiksvall sent på lördagseftermiddagen. Åtta hundra mils husbilssemester var till ända. Sex ljudböcker avverkade vi nämligen Stieg Larsson: ”Flickan som lekte med elden”, Camilla Läckberg ”Predikanten” och ”Tyskungen” Håkan Nesser: ”En helt annan historia” och ”Skuggorna och regnet” Åsa Larsson: ”Det blod som spillts” Skönt att vara hemma i huset och trädgården igen och börja planera nya husbilsresor.